Dag 2

Arubatime

Stadig amerikansk frukost och sen lite rast och vila på rummet innan det bar av med skytteln till flygplatsen igen. Miami AirPort är en ren och fin flygplats, rätt mycket affärer och en uppsjö av matställen både här och där. Killen där jag köpte min lunch tog sig friheten att runda av uppåt så det blev ingen växel tillbaka på den 20-lappen. Lite snopet men salladen var god.

Flyget ner till Aruba gick som det skulle och väl ute på parkeringen sen fick vi känna på den milda och ljumma blåsten. Palmbladen stod rakt åt sidan och himlen var djupt grå, oroväckande mörk på sina ställen. Men faktiskt, med en fin regnbåge borta i horisonten. Smidig taxikö och snart hade vi en bastant kvinna bakom ratten som efter att ha kört halva sträckan med googlesök i telefonen så småningom kom fram till att hon säkert visste var vi skulle bo. Under färden började det regna så smått och vi kände väl inte att vi var helt nöjda med det här. Vi skulle ju bada och sola! Regn har vi hemma i Sverige så det räcker och blir över.

Vi kom till slut fram och möttes av att receptionen var stängd men ägaren hade varit vänlig nog att lämna en lapp med tillhörande karta så att vi skulle hitta vårt rum.

Så klev vi då in i rummet som hade varit en vånda sedan någon dag efter att bokningen blev klar. Vi tittade så klart på recensionerna innan men de var övervägande mycket bra. Så vi bokade. Någon dag senare råkade Lodis komma in på en annan sida och läste recensioner om samma hotell. De var genomgående ett totalt sågande av samma hotell med tillhörande hemska bilder som bevisade hur illa det var. Dessutom var wifi:t katastrofalt påstods det. Så som sagt, det var med viss vånda vi steg in. Och ja, ska vi vara helt ärliga här så…det är inte Hilton. Det inte ens Best Western, men det är inte heller Mandalay i London. (För er som inte vet - googla och bo aldrig där!) Men, det var en ren säng, det går att duscha och gå på toaletten och än så länge har vi inte sett någon mögel eller kackerlackor. Det vi sedan kom på var att vi hamnat lite väl långt utanför. Det tog 25 tröttsamma minuter att komma in till Palm Beach och väl där var det i och för sig inga problem att hitta en restaurang. Smokey Joe uppvägde i ärlighetens namn rätt mycket av promenaden med ska sägas. Snygge fick ett helt rack babyribbs (kunde inte bestämma smak så tog en kvart av varje) och Lodis höll till godo med en BBQ kylling. Smakade mycket bra! Efter en lång promenad hem så var det äntligen dags för sängen. Än har inte tidsskillnaden riktigt kommit i fatt så det känns fortfarande sent på kvällen fastän klockan bara var åtta. Och jo förresten, aircondition och wifi:t funkar utmärkt här! :)

Dag 4

Sol, sand & strand

Dag 5

Surf & turf

Dag 6

Beedoo beedoo beedoo

Dag 7

Bye bye Aruba

Efter samma morgonrutiner tog vi oss idag halvvägs in till byn men ändå precis innanför gränsen till Palm Beach. Där hittade vi en liten skuggig plats att parkera oss på. Därefter det officiella gemensamma riktiga doppet i Mexikanska golfen. Till en början lite svalt men med tanke på lufttemperaturen är det inte så konstigt. I grund och botten är det inte havet som är kallt, det är luften som är så otroligt varm. Vattnet är nästan klart, sanden driver upp en del men på håll är det ändå härligt turkost och inbjudande. På den här sidan av ön är det ytterst lite vågor så väldigt barnvänligt för de som söker det. Rejäla vindar idag med som skapade en och annan sandblästrande vind. Sanden, som för övrigt är fin, fin, fin finns precis överallt efter en förmiddag på stranden. Lunch på ett riktigt fint strandhotell ”Malmok”. Nachos och burgare. Gott men inget som stack ut direkt. När vi satt där och tittade på allt folk som passerade hördes plötsligt ett väldigt exotiskt fågelkvitter; för er som hört så vet ni att en del fåglar verkligen sticker ut. Efter ett par minuters letande upptäckte vi honom, en knallgul, några svarta och djupblå tecken, minipapegoja. Hann tyvärr inte med att få upp kameran innan han flög vidare.

Eftersom ena halvan av oss är en blek nordbo så tog vi eftermiddagen i skuggan hemma vid poolen. konstigt nog blir man trött av allt detta solande med så även idag blev det en eftermiddagslur. Kvällsmaten idag blev en riktigt go amerikansk pizza. Då Lodis inte äter vetemjöl upptäckte vi det glutenfria alternativet där degen är gjord på blomkål. Fråga inte hur men troligtvis något mjöl som framställs och det blir faktiskt riktigt bra. Ingen direkt smak från ursprunget utan bara god ost och pepperonikorv! Men, smakar det så kostar det. Efter en liten miss med dricksen så slutade kalaset på nära en tusing. Till det ska sägas att eftersom vi är i ett amerikainspirerat land så är doggybagen alltid ett faktum om det finns mat kvar. Så nu har vi lunch för två dagar så med det i åtanke så blev det inte så dyrt ändå. Väl hemma igen hann vi precis komma innanför dörren när det hördes ett dån - då ösregnade det ute. Flera gånger under natten var det samma sak. Så kanske morgondagen bjuder på något klarare luft. Den som lever får se…

Sol från strålande himmel och inte ett spår av nattens ösregn. Vad mer kan man begära när man vaknar, va? En lugn morgon följdes av en förmiddag på stranden. Det är verkligen så himmelskt skönt att inte ha någon klocka att följa. Ja, om man bortser från den inneboende Skalmanska mat & sovklockan då. 🐢 Lite restpizza till lunch sen blev det poolhäng resten av dagen. Snygge är otroligt flitig och ger sig ut på en löprunda varje dag. Av någon anledning ringer alltid Lodis sömnklocka då… På kvällen blev det Surf & turf på Le Petit, för er ovetande var det på den här restaurangen en god köttbit (oxfilé) serverad på en fräsande het sten tillsammans med ett antal räkor. Mycket gott och uppskattat.

Nu börjar vistelsen på Aruba lida mot sitt slut och vi har så smått börjat titta efter boende på Trinidad som är nästa anhalt. Det verkar finnas en hel del att se på den ön så till skillnad från här på Aruba så räknar vi med att åka runt lite mer och kanske också bo på lite olika ställen. Men två dagar kvar här, så det är ingen stress. Sa jag att det är förbaskat skönt förresten, det där med inga tider, ingen klocka, ingen stress. 😁

Ny solig morgon som bjöd på ännu en lat dag. Snygge har en förkärlek för stranden men Lodis är ju som ni räknat ut vid det här laget gaanska lat, så idag landade hon vid poolen och kom inte så mycket längre. En annan kanske något mer godtagbar anledning var att det blåste brutalt mycket idag. Så att bli blästrad på stranden kändes inte så tilltalande. Men som sagt, Snygge tog sig dit en liten vända ändå. Lunchen blev det sista av restpizzan och sen en välförtjänt vila under parasollen.

På kvällen blev det inköp till Lille Skrutt och ett återbesök på favoriten Smokey Joe`s. Grillade räkor och än en gång grillad kylling. Lika gott och smaskigt idag som första kvällen vi var där. Härlig stämning, glad och trevlig personal gör nog det till vårt no 1 place på den här ön. På vägen tillbaka passade vi på att fota allt det där som vi gått förbi och pratat om men inte förevigat så nu ligger en del av det under galleriet. Särskilt söta är de små brandposterna som finns lite varstans som av någon outgrundlig anledning får Lodis att tänka på scenen i Minons där de agerar brandlarm, så beedoo, beedoo, beedoo på er!

Sista morgonen på Aruba och en sista fm vid poolen. Det var inte lönt att gå till stranden även om det faktiskt var bästa dagen på hela veckan att varit där. Inte mycket vind alls. Eller som vår windsurfande granne sa ”Even the wind is taking a siesta now and then ”. Go gubbe det förresten. En amerikan kring de sjuttio som åkte dit varje år och surfade med sina polare, och hade gjort i över trettio år. Snacka om att leva sin dröm!

En snabb lunch på byn sen bar det av till flygplatsen. Efter en kort väntan lyfte vi tillbaka till Miami och landade i ett något svalare klimat. Fortfarande shorts och t-shirt väder så ingen fara på färde än. 😋Shuttle till hotellet och sen en snabbdusch och i säng. Flygdagarna är påfrestande men det är samtidigt spännande eftersom man vet det är nya upplevelser som väntar.

Vi fick förresten en härlig överraskning när vi checkade in. En helt oförberedd uppgradering av rummet vi bokat gav oss en suite med dubbla sovrum, badrum och extra vardagsrum. Som pricken över i hade vi både stor kyl, frys och diskmaskin med. Ganska komiskt med tanke på att vi bara skulle övernatta en natt på genomfartsresa, är två vuxna i sällskapet, men ändå… Det är det där lilla extra och oförutsedda som förgyller resan.

Dag 8

Hello Trinidad

Dag 9

Swamp river land

Dag 10

Fyyi fa-aan som Al Pitcher säger

Dag 11

Ok, jag ger mig

Dag 12

Heaven and Hell

Dag 13

Port of Spain

Dag 14

Molnig kräfta

Upp i ottan, tidsomställningarna har inte riktigt landat och det skiljer en timme fram och tillbaka mellan flygningarna (fastland vs ö), så vi vaknar fortfarande runt sju om mornarna. Efter frukost, som var lite sisådär för att vara på amerikanskt hotell i stor hotellkedja, gav vi oss tillbaka till Miami flygplats. Smidig incheckning, supervänliga och trevliga trinidadianer hade ett bemötande värt att hylla. Fick tillträde till LATAM´s lounge som var riktigt fin. Stor, luftig, gott om plats och goda förfriskningar. Tomatsoppa med basilika var en höjdare! Väntan gick snabbt och snart var vi på flyget till Trinidad. Den här gången var det Caribbean Airlines vi flög med. Tidigare har det varit SAS från Köpenhamn och American Arlines till och från Aruba. Helt klart är där skillnader. Den senaste var nog den som ger mest semesterfeeling. Under säkerhetsgenomgången spelades lite cool salsamusik som förde tankarna till de karibiska karnevalerna med svajande plymer och glittrande kroppar. Vilket faktiskt också var det som mötte oss på flygplatsen när vi kom fram. Det är karnevalsmånad på Trinidad nu i februari så skyltdockorna är fantastiskt utsmyckade. Smidig upphämtning och incheckning på Shalom House avslutade den här resdagen. Klockan var bara 21 när vi kommit till ro men det var trötta tittor som trillade igen så snart huvudet träffade kudden.

En lat fm i ett luftkonditionerat hotellrum. Ute var det mycket varmt. Till slut tog ändå hungern överhand och det blev till att knata ner till ett köpcentrum ett par kilometer bort där det även fanns en foodcourt. Utbudet var hyggligt, förvånande nog var nästan hälften av det indiska slaget. Detta är ju bara positivt enligt Snygge men Lodis körde säkra kort och tog en burgare. Hem igen i gassande sol och en kort stödvila på rummet innan det var dags att ladda kameran och ge sig ut på resans första utflykt. Caroni bird sanctuary, ett litet flodträsk helt enkelt. Vi blev hämtade på hotellet av Dominiq, som även var vår guide. Han både skjutsade oss och  följde med på hela turen, samt berättade en massa extra som båtguiden inte sa. Det tog sin lilla tid innan alla pensionärer hoppat i båten men till sist bar det av. Det var en ganska bred flod, även om vi skrapade i botten med vår flatbottnade båt ett par gånger (det var bara att gasa lite extra så kom vi loss) så var det ändå upp till 14m djupt på sina ställen. Det första levande väsen vi fick syn på var krabbor som levde i träden. Skitsnabbt ilade de runt stammarna och det var inte utan att Lodis som satt längst ut lutade lite extra inåt Snygge vid ett par tillfällen… Ett antal blå fåglar, såg ut som hägrar, flög förbi. Blue Heron hette de visst. Ni kan googla ;) Sen dök det helt plötsligt upp en liten miniuggla. De blir bara lite större än en vanlig läskburk så de är otroligt söta. Rätt som det var hade vi en slumrande boa över våra huvuden. Den var inte så stor, bara en meter, enligt guiden. Fullt tillräcklig enligt oss som satt under den kan jag lova. Till sist var vi ute på ganska öppet vatten och då såg vi skönheterna - Flamingosarna, med sina ståtliga halsar och ofattbart krokiga näbbar och långa ben. En hel hög stod lugnt och ”betade” mitt i en korsning. Vi kastade ankar (fast i praktiken band vi fast båten med ett snöre i en pinne som någon tryckt ner i flodvatten) och sen väntar vi. I takt med att klockan närmade sig 17:30 dök det upp fler och fler av den röda nationalfågel, the Red scarlet Ibis. Stundtals kom de i stora flockar och i kvällssolens sken lös de som stora korallröda jättestorkar i träden. De har en särskild ö, mitt ute där olika floder möts, som de tillbringar kvällar och nätter på. Säkra från andra rovdjur. Fantastiskt fina men inte helt lätta att fånga på bild. En och annan hade även irrat sig in i bland de stora mangroveträden redan på vår färd ut till ön men inte ens den var lätt att få bra bild på.

När vi kommit i land igen fick i skjuts av vår guide till ett annat köpcentra för lite efterlängtad middag. Fräsande het fajita för Snygge och ännu en gång goda räkor för Lodis. En TT hem (Trinidads svar på Uber) och sen bums i säng. Trötta och väldigt nöjda.

Upp innan tuppen idag, klockan ringde sex. Vad fasen är detta för semester va? Inte många dagar sen jag skrev om dagar utan klocka, eller hur? Men, till vårt försvar - det var värt det. Till en början i alla fall. Häng med nu.

Vi åkte efter en lätt frukost och utcheckning till Yerette hummingbird centre. Japp, just det - de där små, ohyggligt söta fåglarna - kolibrier för alla oss i Europa, hummingbirds för övriga världen. Där träffade vi Theo och Gloria i deras hem med tillhörande trädgård. För 13 år sedan började det komma en hel del fåglar till deras trädgård, de började mata dem och nu har de 15 av totalt 19 tillgängliga arter på Trinidad i sin trädgård. (Totalt finns det 350 st i hela världen) Detta var något av det häftigaste jag upplevt i djurväg. Vi fick en lång genomgång av Theo om hur en kolibri fungerar och dess fysik och allt får inte plats här. Men under tiden vi satt vid ett trädgårdsbord så kom de helt orädda och slog sig ner, bara en halvmeter framför oss, och sörplade i sig nektarblandningen som fanns i foderautomaterna. Sakta kunde vi också börja urskilja flera olika arter. Minst var den lilla tofsprydde rackaren, Tufted Coquette, som väger så lite som 1,8 gram. Han är näst minst av alla arter i hela världen. Störst var den vitbröstade White-necked Jacobin och även den kom med på bild. Utöver det fick vi nog bild på 3-4 olika arter till. Det var ett besök väl värt att minnas, hummande som uppstår från deras vingslag är mycket rogivande och det finns även läkare som säger de har en terapeutisk verkan. Jag är inte helt oäven att hålla med. Och gudarna ska veta att det behövdes just idag.

När besöket var slut hämtades vi av en privat taxi som vårt hotell hjälpt oss ordna. Därefter påbörjades en 2,5 timmes, på alla sätt hemsk transport till nästa hotell. Vi skulle alltså från ganska mitt på Trinidad upp till nordöstra delen. För att komma dit måste man tydligen först köra rakt österut och sedan följa kusten norr över och sedan en bit in västerut igen. I en Nissan Sunny  från tidigt 2000-tal som var så nedsutten och sunkig att ingenting fungerade i den. Blankslitna däck, ingen fungerande AC, inga bälten, radion som bara brusade obönhörligen och värst av allt - en chaffis som tittade mer ner i telefonen än på vägen, samtidigt som det var full gas på dessa potthåls-sargade serpentinvägar. Ömsom uppför, ömsom nerför. ”Först fram kör”, gäller dessutom hela tiden. Egentligen var det som att åka trä-berg och dalbanan på Backen i 2,5 timme, i trettio graders värme, med en karusellförare som egentligen bara satt igång skiten och sen gått och satt sig på toa. Fortsättning följer i morgon…

Fortsättning från igår då...

Efter incheckning (som skedde på något ostadiga ben, vill jag lova) så fick vi få vår bungalow. Bilderna var än en gång rejält missvisande (även på Shalom house var det överreklamerat) då vi hamnat på ett rejält nedslitet ställe som dessutom är väldigt smutsigt och dåligt städat. Som om inte första kvällens elände någonsin skulle ta slut så hade internet lagt av i hela området, sedermera gick även strömmen, så det blev totalt becksvart under tiden vi satt och åt och dessutom var hela stigen full av paddor när vi skulle gå tillbaka. Så kl.19:30 blev det natti natti och en ganska besviken Lodis låg sedan vaken mer eller mindre hela natten och lyssnade på fläkten som surrade högljutt i reservaggregatsuttaget. Det får väl vara den lilla trösten då, fläkt i alla fall, AC fanns ju inte heller på boendet.

Men säg det elände som varar, vi är nu alltså mitt i någon djungelliknande trädgård med allsköns märkliga ljud och vi har havet inom gångavstånd. Så när morgonen grydde och solen redan stod högt på himlen vaknade vi till en underbar utsikt. Det dåliga humöret var som bortblåst. Åksjukan med, tack och lov. Vi fick en hygglig frukost och under tiden vi satt och åt upptäckte vi en liten kolibri som återkommande flög tillbaka till samma träd och försåg sig av blommornas nektar. De är fascinerande små fåglar och trädgården inbjuder till mycket djurliv. Resten av området är fattigt och bostäderna är ett hopplock av allsköns olika material som man verkar fått tag på. Vi bor utmed en flod som ett par hundra meter längre fram mynnar ut i havet. Vi har därmed den stora lyxen att kunna ömsom bada i rent friskt (tror jag) bräckt vatten, tillsammans med småfisk, grodyngel och annat snabbsimmande djurliv, ömsom kan vi bada i salt havsvatten med höga vågor. Ganska häftigt faktiskt! Runt om oss tronar, palmer, bananträd, andra höga träd och inte minst många olika växter som vi hemma har som krukväxter men som här växer vilt. Och betydligt frodigare och i större storlekar än hemma i våra fönsterkarmar! De som bor här är väldigt trevliga och glada och inte helt oväntat så är det ”Ja maan” som är samma som ”hej” mellan varven. Nu väntar kvällsmat och sen ytterligare lite arbete med att få upp alla bilder till er. Även internet behagade komma tillbaka under sen em idag så nu är ordningen återställd.

Natten blev låååång. Det var lördag kväll här när vi la oss igår och musiken som strömmade ut ur en troligen ganska kraftig högtalaranläggning behagade liksom aldrig ta slut. Det har varit reagge/calypso/soca-toner natten lång. Oftast ackompanjerad av någon som sjungit karaoke. Rusdryckerna började inmundigas redan vid lunchtid, när vi gick till lunch-haket längs med gatan, och det rökades mest troligen en och annan knastrumpet med, så volymen har varierat mellan no-control och max. Men till sist slumrade vi framåt fyratiden in till ”Will you be loooved…” -för att strax innan sju, åter igen, vakna till tonerna av smäktande musik. Med skillnaden att nu hade man gått över till gospel och psalmer. Så det blev både ”Amazing grace” och ”Jesus loves me” innan Lodis hade fötterna över sängkanten denna gudabenådade söndagsmorgon. Nåväl, dagen tillbringades ömsom i hängmattan, ömsom i vågorna eller i floden. Portionerna med den goda kycklingen från lunch-haket från igår var så stora så det blev lunch över till idag. En alltigenom ganska lat och skön söndag med andra ord.

Dagen började strax innan sju med att packa det sista, en tidig frukost och sedan var det dags igen. Djävulsresa nummer två. Tack och lov fick vi idag en chaffis som bodde upp i en av byarna häromkring, så han kände väl till vägarna. Utöver det hade han en finfin Hyundai, modell nyare, som hade både fungerande AC och stötdämpare som fortfarande levde. Så när vi tre timmar senare steg ur nere i Port of Spain så kändes faktiskt inte livet helt kört den här gången.

Det är stora förberedelser för den årliga festivalen, som börjar på måndag, så hotellet har varit fullbokat i flera dagar, därav fick vi vänta ett par timmar på vårt rum. Men, det gick ingen nöd på oss. Vid det här laget hittar vi till poolen som getingar till ett glas saft, så efter ett par timmar på en solstol och en god hamburgerlunch kunde vi till slut få vårt rum. Att få komma in i ett framförallt rent, fräscht och luftkonditionerat rum var lite som att komma till himlen. Lite vila och sen en stund i loungen med en god rumpunch-drink så var man som en ny människa efter dagarna i djungeln. Utan tvekan en unik upplevelse som förgyllt resan på sitt sätt, träsk och kolibrier har varit en ynnest att få se, men i den värmen som är här nu så är det påfrestande. Nu har vi morgondagen här med, sedan går flyget till St Vincent, så får vi se vad som väntar där.

Idag får nog ändå räknas som resans hitintills lataste dag. Poolhäng under parasollet hela dagen. Tillika resans molnigaste dag. Enstaka solglimmer men inget att ta hänsyn till tyckte Lodis som struntade i solfaktorn idag. Tji fick hon. Röd som en kräfta och starkast lysande nordbon den här aftonen. Snygge är den som än en gång står för dagens hälsosammaste val. En timme på hotellet gym. Flitigt, med tanke på att det trots molnen ändå är en dryga trettio grader och väldigt, väldigt hög luftfuktighet. En kort sittning i executive loungen även ikväll, sen en tidig kväll. I morgon stundar en hutlöst tidig morgon. Taxin kommer 04:30 för färd till flygplatsen.

Dag 15

Long live the King

Dag 16

Också kom tyskarna

Dag 17

Höga vågor

Dag 18

Au revoir St Vincent

Sådär ja, då har vi landat på St Vincent. Redan vid inflygningen så kröp en smått positiv känsla på. Ön var grön, husen var färgglada med vita fina verandor och arbetade räcken. Blommor överallt. Från ovan gav det ett bra intryck helt enkelt. Flygplatsen vi landade på var liten och servicen snabb. På morgonen, vid incheckningen på Trinidads flygplats, uppstod lite frågetecken huruvida vi skulle bli insläppta eller ej, om det behövdes någon typ av turistvisa eller liknande, men ingen kunde svara -så, vi chansade och det visade sig att det inte var några problem alls. Bäst av allt är att det nu står stämplat - lila på vitt ”Employment Prohibited” i mitt pass. Jag FÅR alltså inte arbeta här! Inte Snygge heller för den delen. Stackars oss då… 😁 Tror jag stannar här ett bra tag…

Våra rum var inte klara när vi kom fram, vi hade ju en morgonflight, så vi fick tillbringa dagen fram till kl.15 på stranden. Den ligger precis nedanför hotellet, så det fungerade finfint. Vi fick en toppenplats, längst borta under ett stort kastanjeträd, som gav skön skugga till Lodis kräftröda ben. Lite beroende på hur kraftiga vågorna var, så sköljde det upp under solstolarna, så det gällde att ha ordning på sakerna. Efter en god lunch, Snygge fick en hel panna full med pasta, blev det lite strandhäng till innan vi äntligen fick våra rum. Det är det minsta rummet vi haft hitintills, men väldigt rent och fräscht, svalt och mysigt, så det gjorde inget. Engelska uttag (tidigare har vi haft amerikanska) så det är bra med en hel påse olika omvandlare. Överlag är det mer engelskt här än det varit på de andra två öarna. Grannarna var från Kanada (Cianada! för L och N) och de berättade att allt känns säkert och tryggt när man rör sig uppe i byn, så vi ser fram emot våra dagar här. Så vad har då Elvis, Dr Pepper och Harry gemensamt med St Vincent? Jo, Elvis kör taxi, Dr Pepper hyr ut solstolar och Harry och hans lillebrossa Henry är små söta gröna ödlor som tigger i restaurangen. (Ja, söta så länge de inte behagar ta sig in i vårt rum iallafall…)

Jajjamensan, som dagens rubrik lyder så var det rena dagen D. Fast här var det på Villa beach och det var tyskar som landsteg. Det är torsdag och tydligen så kommer de tyska kryssningsfartygen till Kingstown då. De skjutsas sedan sjövägen över till den här stranden och sätts i land för några timmars sol och bad. Hela stranden var belamrad med solstolar och parasoller, som de lokala handlarna satt ut på morgonen. Vår egen Dr Pepper hade reserverat våra platser från gårdagen, så vi låg i utkanten av eländet. Flertalet lokalbor tar sin chans att tjäna en extra dollar de här dagarna, så små bord hade satts upp med jämna mellanrum. Här kunde man inhandla allt från en kokosnöt att dricka direkt ur, till grillade kycklingvingar, eller varför inte en kyld Bailey´s i en plastmugg? Vid ett tillfälle kom tre prominenta damer ner där vi låg och de var gruvligt irriterade över hur deras grannar sprider ut solstolar och uppmuntrar denna belägring. De tycker inte om att de som bor i byn inte kan använda sin egen strand. Just där och då kunde jag faktiskt mycket väl förstå dem och kände mig definitivt om en bov.

På eftermiddagen blev det ytterligare sol och bad. Lodis hamnade vid poolen, men Snygge börjar mer och mer likna havsguden Poseidon. En vacker dag när vi vaknar har han nog både långt skägg och en harpun vid sängen. Kvällsmaten blev på en av restaurangerna längs med havet en bit bort från vårt hotell. Ingen smaksensation men på vägen tillbaka passade vi på att gynna den ”svarta handeln” lite. På strandpromenaden står en bil som har lite smått och gott-handel från bakluckan. Så idag fick Lodis äntligen ett choklad! Hitintills har det varit väldigt nyttigt och sockerfattiga på den här resan, så i kväll blir det fest. Strax innan vi kom hem såg vi också ett gäng krabbor som ömsom kravlade sidleds, ömsom hoppade mellan klipporna. Vågorna slog högt, men det verkade inte vara något som störde. Det är nog faktiskt det häftigaste med den här resan, alla fantastiska djur som finns runt omkring oss. Och nej, myggen räknas inte in, varken som nya sensationer eller som fantastiska. Resten av kvällen blev det utomhushäng vid poolen med både kvällsbad i havet, kaffe och romdrink. Livet i paradiset med andra ord 🥰

Morgonen blev relativt tidig idag efter som Snygge skulle iväg på en lokal dyktur. Snabb frukost (för honom) och sen bort till arrangörerna, som bara låg några hotell bort, via strandpromenaden. Lodis tog det lilla lugna med kaffet och slog sig sedan ner vid poolen. Rätt som det var dök Snygge  upp igen fem minuter senare. Det visade sig att Kustbevakningen avrått från alla dylika aktiviteter idag, då det blåser betydligt högre vågor idag än de andra dagarna. När vi gick en liten tur ner på stranden blev vi ganska snabbt varse hur stor skillnaden var, jämfört med igår och de andra dagarna. Lokalborna arbetade febrilt med att packa om och flytta alla solstolarna upp med vägen. Även vår BFF, Dr Pepper, såg lite moloken ut då det inte fanns en själ utöver dem själva på stranden idag. Så, det fick bli en dag vid poolen. Vilket i sin tur innebar siesta på rummet några timmar mitt på dagen. Här finns inga parasoll så det finns därför ingen möjlighet att komma undan lite i skugga, och sitta i solen hela dagen är ohållbart här. Lunch och middag på hotellet. Hyfsad mat, om än en något skral meny att välja mellan. Väldig skillnad på servicen hos de som arbetar här med. Daggänget är väldigt saktfärdiga och nästan lite irriterade för att man kommer och stör dem känns det som. Kvällsgänget är betydligt trevligare och gladare.

Efter middagen tog vi en liten tur ner till stranden. Tanken var att gynna svarta marknaden även idag, men tji fick vi. Damen hade packat ihop för dagen. Och jag kan nästan förstå henne. Någon vänlig själ hade grävt fram grinden upp till vårt hotell. På sina ställen har det nästan sköljt upp en hel meter sand via vågorna som slår långt upp mot murar och staket som omgärdar hotell som vårt, som ligger ända nere vid stranden. Sista kvällen på St Vincent spenderades likt gårdagskvällen ute på pooldäck med en härlig känsla ackompanjerad av soft musik från baren, ljumma vindar från havet och vågornas skvalp mot stranden. Vi har det onekligen väldigt bra.  🥰

Så var det då vår sista dag här på ön. Vi vaknade till strålande sol och ett något lugnare hav. Lugnt så att det gick att bada åtminstone. Nu har vi ju haft pool så det har absolut inte gått någon nöd på oss, om någon nu trodde det. Vi slappade och lapade sol hela dagen. Vi var tvungna att checka ut kl.12 men det var inget som hindrade att vi låg kvar vid poolen tills det var dags att ta taxi till flygplatsen kl.16. Skönt! No stress, Lodis mantra.

Flygplatsen var även den lugnet själv, vi var helt själva i säkerhetskontrollen och en snabb fika hann vi också med. Sen fick vi åka propellerplan. Första på den här resan och jag gissar att det är det enda. 45 minuter senare landade vi på Barbados. Tjejen som hämtade oss var Jamaican och vi kom osökt in på den höga brottsligheten på Jamaica, och hur vi har det i Sverige just nu med gängvåldet och allt annat trist. Det blev en intressant konversation innan hon sedan släppte av oss på hotellet. Vi har bestämt att det tyvärr inte blir något Jamaica efter Barbados, just på grund av nämnda osäkra läge på ön. Trist, men förhoppningsvis så kan det bli en annan gång. Efter riktigt god middag på hotellets italienska restaurang, lasagne för Snygge och (äntligen) glutenfri pasta med räkor för Lodis, så trillad vi trötta och mätta i en underbart skön säng!

Dag 19

Tacksam &

Top Gun on Barbados

Dag 20

Skugshuggarrock och dyk

Dag 21

The Rum stop

Dag 22

Slut i Paradiset

Vaknade efter en riktigt skön natts sömn. Sängarna här är en gudagåva!

Havets vågbrus och en hint av solen genom gardinerna. En stunds eftertanke och tacksamhet över att få möjligheten att göra en sån här resa. 🙏🏻 Känslan som infinner sig innan man svänger fötterna över sängkanten…det här blir en bra dag. 🦋 Saknaden efter de där hemma är enormt stor. Lille skrutt växer så det knakar ❤️och Lodis saknar alla sina pågar och så här länge har hon aldrig varit ifrån dem innan. Det är inte utan att det hugger till lite inombords emellanåt, trots bilder, chattar och små filmsnuttar. Snygge är ju mycket mera van 😉 Men det vet ju alla, att saknad och annan melankoli botas bäst med mat, det är sen gammalt! Och vad är då inte bättre än en riktigt stor frukostbuffé? Så med det sagt, vi blev mätta!

Sen blev det stranden, och Herre Jisses vilken strand sen! Nu pratar vi Karibien på riktigt! Sanden är sammetslen, så små sandkorn att det inte går att se dem knappt och rent vit. Havet turkosblått och tre olika små vikar att välja mellan. En hel del vågor och vitt skum som slog kraftigt mot en, men det var bara att välja den viken som var lugnast, ja eller vildast, vilket man nu kände för. Snygge fick frågan om att vara med och spela beachvolleyboll, så det blev gott och väl en timme tillsammans med ett gäng amerikanska killar. Det var rena Top Gun och bilderna talar sitt tydliga språk. Sallad till lunch och sen ytterligare en stund på solstolen.

Vet inte om ni märkt det men Snygge & Lodis är inte så bra på det där med drickat, men nu är det ju ändå Barbados…så, vi fick ju testa på happy hour och kombinera det med den mest magiska solnedgång som finns att önska. På stranden, med ljumma vindar, och åter igen vågornas brus. Dagen slutade som den började, med enorm tacksamhet. ❤️

Vaknade med tuppen och gick ner för att äta. Det var ett fasligt oväsen eftersom hotellmanagementet hade bestämt att just idag, kl.7 morgonen efter gårdagskvällens Zuper Bowlfinal, (som tillika visades på storbildsskärm nere på bakgården med fullsatt hus), var en utmärkt dag att såga ner fyra palmer…Med motorsåg. Stackars amerikaner som firade igår kväll. 😁

Efter frukost blev det så äntligen dags för Snygge att fara iväg och dyka. Snart har ju hela soldelen av resan klarats av så det är hög tid nu. Efter en stund hade Lodis tråkigt och vad gör man då? Jo, man går till hotellets gym. Som vanligt så känns det som att komma hem när man kommer in och hör musiken, klinkandet från metallstänger och vikter och ett och annat ”pust”. En timme senare var hon väl förtjänt av en stund i solstolen. Vid lunchtid var Snygge hemma igen och det hade varit bra dyk, hyfsad sikt, om än inte riktigt så rikt djurliv som han hoppats på. Men, han är ytterligare ett dykäventyr rikare.

Resten av dagen var det bara skönt strandhäng och vila som stod på agendan. 🌴 Konstigt nog blir man trött även om man inte gör så överdrivet mycket om dagarna. Så efter en god middag på den italienska restaurangen på hotellet blev det en tidig kväll.

Dagen började som de flesta andra här, klarblå himmel, sol och vågens skvalp mot stranden. Härligt. Man blir liksom bara så glad av att känna in den känslan direkt när man vaknar. 🥰

Efter frukost blev det stranden. Här är rätt så hetsigt vatten och de flesta dagarna har det varit röd flagg, vilket här har betytt att man inte får bada utanför pirarna som är uppbyggda, då kommer Lifegard-killarna i sina gula T-shirts och säger ifrån. Men man klarar sig väldigt bra ändå. Vågor som brusar och slår emot en och sand som virvlar upp långt in i öronen, så nog vet man att man badat i havet alltid. En lätt lunch sen gick Snygge till gymmet. Lodis är något indisponibel idag (läs grym träningsvärk 😇) så för hennes del blev det siesta på rummet. Innan kvällsmaten blev det en liten barrunda in på ”The Rum stop”, som ligger på hotellet. Vi har hela resan pratat om att vi måste ju prova dricka rom nu när vi är i Karibien så här länge, men det har liksom inte riktigt blivit av. Men nu så! Varken Snygge eller Lodis är några storkonsumenter, så efter vars en blev det strandhäng på en solstol för att titta på solnedgången i stället. Testade finresturangen på hotellet på kvällen; The Grill. Fint som snus men som många andra liknande restauranger så var det ytterst lite mat, till väldigt stor peng. Lodis åt Barracuda och bara det var ju en ny erfarenhet. Gott? Jao…smakade mest som torsk. 🐟

Vaknade av samtal från en av goaste pågarna hemifrån. Blir varm om hjärtat när vi hörs och det trillar in en och annan bild. Det är många dagar sen vi sågs nu. ❤️

Idag är sista dagen för vår solresa, imorgon åker vi vidare till fastlandet för vidare bilande i södern. Vi passade på att åka in till stan, som här är Bridgetown, och kollade in stadslivet lite. Det var varmt, myllrade av mycket folk och röda spetstrosor och bh:ar mest överallt. Någon verkar ha tänkt ut att det är ju alla hjärtans dag, så då vill nog alla turister köpa sig nya fräna småbyxor. Njae, tror inte det. Lodis jagade sandaler och Snygge pratade, och pratade, och pratade. Han hade mängder av nya vänner när vi väl tog taxi tillbaka (utan sandaler) och till och med den killen, ”Ja, maan”, blev han kompis med. Startade bilen med att tjuvkoppla under ratten och ner med alla rutorna och haj & ivaj! Han hade tillråga på allt faktiskt bott i Täby ett antal gånger och var väldigt snacksalig. Berättade att på vår strand, den allmänna som är på hotellets framsida, så brukar det komma vilda hästar och bada tidigt på mornarna. Får väl se om man kan vakna sisådär vid 04:30 imorgon och känna för att gå en runda. Hade varit roligt att se.

På kvällen blev det en sista solnedgång på solstolarna och sen väntade italiensk buffé. Romantiskt, välsmakande och helt perfekt att få avsluta en helt magisk solresa så! Somnade tacksam och mycket, mycket nöjd. ❤️

Dag 23

Fyra länder

Dag 24

Baywater front

Dag 25

Indian River mall

Dag 26

Fuglesang & Vi

Dag 27

Fram och tillbacko

Dag 28

Hello Sunshine!

Dag 29

Människan är grym

Dag 30

Capital of strawberries

Dag 31

Ulla-Bella hittar en fjäääril!

Dag 32

Mamma Mia, alligatorn äter marshmallows!

Dag 33

Chophouse, worth waiting for

Dag 34

Creol Queen

Dag 35

Wrap it up

Vi vaknade även denna morgon på Barbados. Ni som följt oss såhär långt vet ju att så måste det så klart vara. Inget konstigt med det. Det märkliga med den här dagen var att när vi väl kom i säng igen så hade vi varit i ytterligare två och somnade i ett tredje. Men, vi tar det från början;

Efter en snabb och tidig frukost, vi hängde på låset, så väntade taxin på att få ta oss till flygplatsen. Vi såg faktiskt hästar som var på väg och skulle bada, men det var galopphästar som hörde til racingbanan. Det var det killen från igår berättade för oss...Damen som körde på morgonen vurmade för att nästa gång måste vi besöka ön St Lucia, den skulle enligt henne vara ännu finare och ha ännu lite vitare stränder och turkosfärgat vatten. Nåväl, inte denna gången. Vi flög iväg som planerat och första stoppet därefter blev på ön Antigua. Här satt vi kvar, medan en del hoppade av och andra anslöt. Sen flög vi ytterligare en timme och hann även med lite lunch på planet. Lodis åt då resans hitintills, absolut, godaste frukttallrik. Söt, rumsvarm, välsmakande och solig melon, ananas och faktiskt en supergod mangoyoughurt med(ja, ja, det är inte frukt i sig, men god var den). Vi landade därefter på Jamaica, fick ännu en stämpel i passet och hann även med en snabb runda bland butikerna. De är det mest patriotiska souvenirställe jag varit på. Yo mon, No stress, Don´t you worry, Always sunshine i en härlig blandning av gult, grönt, svart och inslag av rött. Ovan på det kunde man roa sig med diverse sporter på väg till gaten sen med. Bilderna talar sitt tydliga språk. Lagom väntan till go reagge som strömmade ur högtalarna, sedan var vi i luften igen. Två timmar senare landade vi i USA, även denna gång i Miami. Tre (!) långa timmar senare satt vi äntligen i vår hyrbil på väg till hotellet. Vi hittade det tack och lov nära nog direkt och incheckningen gick med smidigt. Klockan var då ganska exakt 20:00 och vi hade varit på resande fot sedan 6.30. Då var Lodis hyfsat hungrig, trött och lagom kinkig och upptäcker att vi fått rum på näst översta våningen. 29:e förb**ade våningen!!! Det var INTE roligt. Det är så högt upp så ni kan inte begripa det. Snygge fick rycka in och dra ner alla rullgardiner och Lodis strök längs med väggarna… Efter att ha dumpat packningen blev det en snabb promenad ner runt hörnan för besök hos italienaren och en hämtpizza. Väl uppe igen (bara hissen upp tar en evighet!) åt vi och sedan slocknade tack och lov tittorna ganska snabbt.

Tack och lov gick ingen av oss i sömne i natt, så när vi vaknat tog vi oss ner på stan för att jaga tag i lite frukost. Nu är vi ju ändå i Staterna och vad passar då inte bättre än den Gyllene Måsen. Så sagt och gjort, bara ett kvarter bort låg det en Donken, så det blev bagels, slabbigt Amerikakaffe och hashbrowns till frukost. Det var helt ok, om än inte särskilt nyttigt eller någon kulinarisk höjdpunkt, men mätta och nöjda spatserade vi sedan bort i området som kallas Baywater front. Förmiddagen och en bit av eftermiddagen spenderades i diverse affärer och som vanligt är det Lodis som vill handla & titta lite, men Snygge som kommer ut med kassarna. Det var härligt väder, solen sken och precis lagom varmt för att promenera runt och titta och uppleva alla möjliga intryck. Lite vila på hotellet och tid  att fixa tvätt. Vi hade förmånen att få en liten lägenhet med både tvättmaskin och tumlare så nu är snart all smutstvätt ett minne blott. Stryka till det värsta och lufta väskorna hann vi också med. Lyxigt.  🙏🏻

På kvällen blev det en ny liten tur. Vi tog bilen och landade på  Outback för middag. Från början en australiensisk kedja, men kändes väldigt amerikanskt och familjärt när vi kom dit. Det blev resans i särklass godaste och troligen bästa mat med. Mycket bra råvaror, fantastiskt tillagat och lagom portioner. Mötta och nöjda tog vi oss sedan tillbaka till vårt ”Hood”och ramlade i säng.

Morgonen blev en segdragen historia. Lodis är en sjusovare mellan varven och vi kom inte iväg från hotellet förrän vid 10-tiden. Frukost tog vi på vägen på ett café. Inget omvälvande mer än att vi kunde konstatera att amerikanarna har en vana att paketera all mat så att det blir som en hamburgare. Oavsett om det är skinka, ägg, burgare, sallad eller vad som - så länge de har en ”burgarform”så verkar det vara rätt 🤩

Tanken var att köra mot Orlando för morgondagens begivenhet så vi körde i tre-fyra timmar och landade för kvällen i Melbourne. På vägen dit blev det även ett stopp på ett stort köpcentra, Indian River mall. Det är roligt att gå och titta på allt som finns här men inte hemma, även om man inte handlar något. Ja, det tycker i alla fall Lodis, Snygge kanske inte riktigt håller med om det där med ”roligt”. Efter incheckning på Hampton Inn i Melbourne, blev det sedan sen lunch/tidig middag, på det helylleamerikanska haket ”Dennys”. Åter igen, säkert inte det nyttigaste & bästa råvarorna, men väl så gott och mätta blev vi. Resans första film på tv på kvällen. Purpur-färgen (den nya). En snabb glimt av Whoopi G, lika orättvis som den första, men ändå väldigt bra. Tidig morgon imorgon och därav tidig kväll.

Snabb frukost på hotellet innan smidig utcheckning. 40 minuter senare steg vi ur bilen vid Kennedy Space Center i Orlando. Det regnade lite smått när vi begav oss men när vi väl kommit fram så regnade det rejält. Vi var ganska tidiga så det var inga köer att snacka om, men vi hann bli rätt blöta ändå innan vi kom under tak. En hel del är tack och lov inomhus så det var helt ok ändå. Vi är ju rätt bortskämda med bra väder den senaste månaden…

Första ”attraktionen” var en guidad visning av de olika astronauterna, bilder, intervjuer, film, olika material i utställningsform, Astronaut Hall of Fame, mm. I kön in så hör vi till vår förvåning att familjerna bredvid oss pratar svenska, de blev lika förvånade som vi, när vi svarade dem - också på svenska. 😁 Mer än en gång  under dagen stötte vi sedan på fler svenskar. Efter det blev det lunch och sedan fortsatte vi med IMAX, Lodis blir ju som bekant åksjuk så det var bara Snygge som tog den turen för att vara på säkra sidan. Sen en vända inom Mars och de olika farkosterna de använt för att samla information därifrån, på det hela taget oerhört intressant. Hela tiden med tanken att Lodis pappa skulle varit med- han hade älskat det här stället. Överlag var där väldigt, väldigt, mycket folk. Om det berodde på vädret, att det var söndag eller att det rätt och slätt är väldigt välbesökt låter vi vara osagt. Dock blev det aldrig särskilt trångt eller stökigt.

Framåt eftermiddagen kände vi oss nöjda och begav oss sedan tvärs över Florida för att även få se västkusten. En biltur som inte var så upplyftande, eftersom det fortsatt storregnade hela tiden. Snygge har för sig att vi absolut såg Texicanska Longhorns längs med vägen och även en helsvart gris som gick och betade vid någon palm… Själv låter jag detta vara osagt, då jag för egen del var upptagen med att ha merparten av fokus på bilkörningen, men tyckte nog ändå att vi såg vanlig kor. En snabb kopp kaffe i Okeechobee efter att kört över Kissimmee river, och sedan parkerade vi oss så småningom på ett nytt Hampton Inn i Fort Myers. På kvällen blev det pizza hos Capone och idag var första dagen Lodis lyckades hålla sig glutenfri en hel dag. Wehoo! Det är inte det lättaste har vi kunnat konstatera. Utbudet är mycket dåligt, även om vi både ätit och bott på välrenommerade ställen. Lite trist för dem som verkligen måste hålla det.

Efter en hyfsat glädjelös frukost på hotellet satte vi oss i bilen och begav oss åter igen mot Miami. Färden gick längs med västkusten ner till Napels där vi sedan svängde av och korsade landet. Flackt landskap, en hel del palmhäckar och överlag grönt men tillsynes obrukbar mark. Ingen direkt bebyggelse heller, så på det hela taget mest sumpigt och tråkigt landskap. Inte ens en förlupen krokodil lyckades vi se, trots alla vattendrag och swamp river lands överallt. Hmfr!😤

Väl framme i Miami blev det Miami Dolphine mall resten av dagen. Lodis kan ju som bekant gå och fönstershoppa i timmar, utan att få en endaste kasse med sig hem, så Snygge gav upp och körde till hotellet och checkade in. Soldyrkare som han är så har han åkallat både det ena och det andra, utan större framgång ska tilläggas, så stunden vid poolen blev trots ansträngningarna solfattig och kylig. Det var fortsatt molnigt och runt 16 grader hela dagen ändå. Den här gången bodde vi på North Palm Beach, ett fint hotell ända nere vid stranden och den berömda beachwalk:en. På framsidan av hotellet var det full stadstrafik och skyskrapor hela vägen upp i himlen. Kontrasterna är ganska häftiga samtidigt som det slår en hur människan exploaterat och förstört så mycket av hur vår jord såg ut från början. Kanske vi skulle kunnat hitta ett lite mer modest mellanting, än där vi bara låtit några futtiga meter sandremsa vara kvar???

Idag vaknade vi till en strålande sol och klarblå himmel. Det hade vi hunnit börja sakna något alldeles enormt. Vi blev ju väldigt bortskämda under tiden i Karibien, det går inte att undgå 😉

Efter en hutlöst dyr, men väldigt god och bra frukost, packade vi ihop våra väskor, checkade ut och sedan parkerade vi oss på stranden. Äntligen hemma!!! Ja, i alla fall var det de som hördes från våra solsvältande kroppar. Men, säg den lycka som varar. Tiden sprang och klockan tickade obönhörligen på, så rätt som det var, så var det eftermiddag och dags att bege sig till flygplatsen. Bilen lämnades åter och vi fick checkat in och så småningom hoppa på planet till New Orleans. Nu börjar sista etappen på vår resa. När vi kom fram var det mörkt ute och efter att åkt buss en ganska så bra stund kom vi fram till biluthyrningsstället. Vi hade bokat en Jeep. I det här landet är allt stort, verkligen stort, och bilarna är inte något undantag. Därför vill man inte köra runt i en liten Ford Fiesta eller Fiat om något skulle hända. Vår besvikelse visste inga gränser när vi insåg att vi blev tilldelade en Toyota Corolla. Eftersom det nu var rätt sent på kvällen fanns det inte så många att klaga till, så det vara bara att lasta in allt och köra iväg till hotellet. Ja hotellet ja! Inte hade vi något sånt bokat inte. Det upptäckte vi när vi tid och väntade vid bagagebandet efter att ha landat. Snygge skulle fixat det häromdagen men något störde så han glömde bort det igen. Vi hade ett annat i åtanke från början men det var fullbokat nu, så vi fick chansa på ett i närheten. Så de blev Hotel Le Marais i en handvändning. Det blev bra det med. Vi insåg ganska snabbt att vi hamnat mitt i smeten och bodde endast 50 m från Bourbonstreet som är den stora bar och partygatan här i New Orleans. Tänk Moulin Rouge så förstår ni…

Så trötta och säkert smått förvirrade hittade vi en restaurang/bar där vi fick i oss lite middag innan vi sedan tacksamt tog oss tillbaka till hotellet där vi däckade efter en lång dag.

Idag gav vi oss ut för att se staden i dagsljus, utan neonskyltarnas blink och dunkande musik överallt. Det är en mysig stad. Södern med sina fina balkonger och balustrader runt husen ger ett charmigt intryck. Detta blandas med höga moderna skyskrapor och hotell av lyxiga mått.

Vi vandrade på en bit och kom så småningom till ett museum. WWll museet. Vi spenderade sedan gott och väl närmare fem timmar där inne. Det var en mycket givande historielektion. En hel del vet vi ju redan, men en del framträdde annorlunda, återberättat med den sedvanliga amerikanska patriotismen ständigt närvarande. Vad som fortfarande inte ändras, och ALDRIG kommer ändras är de fruktansvärda grymheter som utspelades i de olika arbetslägerna. Förintelsen är och förbli människans störta skamfläck genom tiderna. Den upprör, är så sorglig och ett fult ärr i historien som aldrig får förnekas eller glömmas bort. Det var med dämpade känslor vi kom ut i solskenet igen. Sammantaget var det ändå väl värt ett besök, det fanns otroligt mycket att titta på och lära sig. Sen är jag inte helt säker på att just en souvenir som anspelar på ett krig är något som tilltalar mig, men där är ju smaken olika såklart.

Vi vandrade vidare ner mot floden, solen värmde våra frusna själar och glittret i Mississippi hjälpte upp sinnet lite. Vi är ju enkla människor så efter vars en rejäl glass så var vi ändå hyfsat ok igen. Men, dagen var av det allvarligare slaget och det skadar inte att vi ibland stannar upp och reflekterar över hur bra vi har det, samtidigt som det fortfarande finns otroligt farliga, maktgalna och samvetslösa personer även i vår tid.

Efter att vi ätit en stadig frukost på Café Fleur de Lis tog vi bilen för att köra till Baton Rouge. Vägarna här är inte riktigt lika mångfiliga och trafiken inte lika hetsig som den var i Miami. Ganska snart var vi ute ur New Orleans och det svampiga landskapet fortsatte förvånansvärt nog att sprida ut sig. Långt efter att det kändes som att Mississippi var en bra bit bort. Vi bestämde efter några mil att göra en avstickare till Hammond. Den har ju trots allt fått sitt namn från en svensk, och det bör ju beaktas. Dock verkade det inte finnas något alls där av värde, mer än möjligen att vi fick lunch på iHop! Vilket varit ett mål sedan vi landade i USA igen. Dessvärre var det ganska nära inpå den väldigt stadiga frukosten, så efter halva portionen blåbärspannkakor & belgisk våffla med jordgubbar var vi tokmätta! Det blev en liten doggybag för resterande pannkakor.

Vi körde vidare och såg skyltar om jordgubbarnas huvudstad. Detta måste ju bara vara något för Snygge! Det finns egentligen ingenting som är bättre än det, enligt honom. Sagt och gjort. Vi styrde mot Ponchatoula och körde strax in i den något sömniga staden. Vi parkerade och strosade rundor, i ungefär fem minuter, sen var det slut. Inga jordgubbar hittade vi heller. Eller ja, om sanningen ska fram hittade vi en butik med lokalodlat och där skulle en låda jordgubbar, i storleksordningen en halv av våra ”hela flak” när man plockar själv, kosta ungefär 450 sek. Tack, men nej tack. Dessutom var vi ju fortfarande rysligt mätta. Vi lärde oss däremot att man kan gör allt med jordgubbar, till och med whiskey…

Färden fortsatte mot Baton Rouge och efter att kört en timme sisådär så körde vi förbi ett hus där det stod Bass Pro Shop på. Det är ju det!, utbrast Lodis. Huset med kepsar, som en av pågarna så gärna ville skulle köpas med hem. Så, det blev nästa avfart och någon kilometer att köra tillbaka. Väl inne öppnade sig världens största friluftsbutik upp sig. Det var dammar och broar, akvarie med fiskar,  jakt, cowboy, vapen, båtar och allt annat man kan tänka sig. Och givetvis kepsar. Så nu är det någon där hemma som gärna tycker vi kan komma hem igen 🥰

Efter detta hade klockan blivit så mycket så vi valde att köra ”hemåt” igen. Efter överläggningar har vi kommit fram till att lämna igen bilen idag och ta en taxi tillbaka till stan och vårt hotell. Staden är så trevlig, så vi har bestämt oss för att stanna här tills det är dags att åka tillbaka till Miami och vidare hem nästa vecka.

Trots att vi fortfarande var mätta behövde vi lite kvällsmat, om inte annat så i förebyggande syfte, så vi tog oss ner för den festande, gungande Bourbon Street, med alla sina glada partyprissar. Vi hittade en liten mexikansk restaurang, med precis lagom små portioner. Det är inte helt lätt här, allt är ju som bekant stort, stort, stort. Några tacos och enchiladas senare var vi åter igen jättemätta, så det var bara till att styra kosan hem och drösa i säng.

Vakna, ut och jaga frukost och sen tillbaka till hotellet, packa och bege sig till nytt hotell. Det var morgonen det. Vi har nu flyttat ner lite mer i Business distrikt från att tidigare bott i the French quarter. Trots att det var tidig förmiddag fick vi tillgång till vårt rum direkt. Skönt! Vi kom i ordning och sedan begav vi oss ut och strosade nere vid strandpromenaden.

Här är väldigt mycket fint att titta på överlag. Det är mycket folk, liv och rörelse överallt. Mycket affärer, allt från helt onödigt ”pycke”, till billiga butiker med allt möjligt från chips, kläder och skor av rätt dålig kvalitet, till de lite större och dyrare till de riktigt dyra och chica butiqerna. Så, något för alla, men överlag dyrt om det är något att ha. Utöver det finns här en hel del konst, museer och inte minst båtturer och ett akvarium och ett insectarium. Vi valde att boka det förstnämnda till i morgon. Under eftermiddagen strosade vi först runt och tittade på en mängd olika färggranna och märkliga insekter och fjärilar, för att sen fortsätta in på akvariumet och titta på allt från sköldpaddor, alligatorer och hajar till att sen se både en uggla och en örn. Fotointresserade som vi båda är, så blev det ett tillskott till galleriet här, men det tar lite tid att få upp allt så ni får ha tålamod…

När vi kom tillbaka till hotellet hade Snygge fortfarande spring i benen så han tog en tur på löpbandet medan Lodis sov sig i form. Vi har ju alla våra sätt, lizzom… Taxichauffören som körde oss från flygplatsen när vi lämnat bilen tipsade oss om the Frenshmen Street. Enligt honom var där mer blues och jazzband och lite mindre av det unga festandet som finns på Bourbon Street. Så på kvällen knatade vi dit, ca en kilometer för oss. Det var en del band, men inget som utmärkte sig, även om hela atmosfären absolut var både lite lugnare och klientelet lite mognare.

Trötta och nöjda med många steg på stegräknaren somnade vi sedan, drömmandes om både fjärilar och cigarrtjocka tusenfotingar. 🦋🐛

Dagen började precis som en dag ska, med frukost serverad och sen en skön stund på solstolarna vid poolen. Solen tar rätt rejält även här nu, så det är sköna dagar och det värmer gott. Knappt man kan tro det är februari faktiskt. 😇

Efter en snabb lunch på Subway blev vi upphämtade av en lite minibuss som tog oss ut till träskmarkerna, ca en timmes bilväg från centrala New Orleans. Snabb incheckning sen fick vi kliva i en rektangulär, flatbottnad stängselomgärdad sak som flöt. Det var en Riverboat tydligen. Helt annorlunda den vi åkte med på Trinidad. Här var tak och långa bänkar som löpte utmed sidorna och även en lång bänk i mitten. Det var en stadig båt så det gick även bra att gå runt under färden. Och det var bra det, för knappt hade vi hunnit kasta loss förrän skepparen meddelade att det fanns orm i sikte på andra sidan stranden. Lodis hann inte riktigt med, men Snygge var snabbt framme med kameran. Sedan gled vi sakta vidare och vår skeppare pratade på. Han var onekligen infödd och hade varit med länge, enligt egen utsago hade han kört här ca 15000 gånger och kunde sitt träsk utan och innan. Det skulle visa sig att det även gällde både alligatorerna och ugglorna också. Strax efter ormen såg vi ett stort fågelbo, stora svarta fåglar cirkulerade ovanför och vi fick veta att det var ett par Boldheaded eagles (fritt översatt ”skalliga örnar”), som häckade där. De vaktade på avstånd så det blev inga bilder, och med tanke på deras storlek är det nog lika bra det.

Sen dröjde det inte länge förrän den första alligatorn annonserades. De är väldigt territoriella djur och rör sig inom små, begränsade, områden, därav att vår guide så enkelt kunde berätta var och när, vi mest troligen skulle få se den eller den individen, just där han sa. Vi såg faktiskt flera stycken till sen. Både de som bara var kring en halv meter, då är de runt två år, upp till gamle Allan som var närmare 5-6 meter lång, mycket tjock och runt 70 år. Det var väldigt fascinerande att se dem så oberörda av båten, en av honornas simmade faktiskt efter oss och mot oss när vi stannade av. Då berättade guiden att hans dotter brukade bada med alligatorerna förr och att han även brukat mata dem med allt möjligt han hade med sig, främst marshmallows. Det var troligen huvudanledningen till att honan simmat efter oss. Hon tiggde godis helt enkelt. De är väldigt fredliga djur (det är krokodiler som finns i bl.a Florida som är aggressiva) och det finns ca 2 miljoner alligatorer i Louisiana idag. Numera är det olagligt att mata dem då staten har tagit över träskområdet vi åkte genom och ”deras” alligatorer är därmed fredade från jakt. Vi åkte även av i en liten bayou (delådra till floden vi åkte på) och där inne fanns det ett ugglepar. Bara av att de hörde guiden prata började de hoa. Därefter satte han ingånget band med särskilt fågelkvitter och hoande på och då blev det ett rejält liv på dem. Vet inte riktigt vad som sades där men det blev en lång uggledialog. Ett par vettiga bilder fick nog med oss också.

1,5 timme efter att vi startat var vi tillbaka på bussen och på väg till vårt hotell igen. Lite rast och vila och sen en god middag på kvällen. Inte helt lätt att hitta en vettig restaurang, det var lördag kväll och mycket folk ute, så att boka innan hade varit en bra idé. Men vad gör väl det, det finns en dag i morgon också 😊

Gårdagens morgon var ju ett vinnande koncept, och det vet vi ju sen gammalt - att sånt är det dumt att ändra på - så vi började den här morgonen likadant. Frulle och solstolar. Solen är en kär vän för oss båda och det är skönt att bara känna hur det värmer en frusen nordbos själ. 🌞 Utöver att byta till ett annat hotell så stod inget annat på agendan för dagen. Sagt och gjort, vi packade och efter lunch förflyttade vi oss ner till strandpromenaden och Riverside-området, till ett lite bättre, och framförallt -mycket, mycket, större hotell. Det kändes väldigt lyxigt, och Snygge säger att det är så det ska vara. På eftermiddagen utforskade han poolen och gymmet och Lodis gallerian som ligger i anslutning till hotellet. I förhållande till hur många butiker det trampas rundor i och hur omånga kassar som kommer med ut, så är utfallet fasligt bedrövligt. Och tur är kanske det. Det har sagts innan och kan upprepas, här är inte billigt. Vad vi än trodde när vi kom hit om Nikeskor, träningskläder, elektronik, osv. Det stämmer inte längre. Det var billigt en gång i tiden jämfört med hur vi har det i Sverige, men tiderna har definitivt förändrats.

Lite arbete med bloggen, sen var det kväll och dags för mat igen. Vi promenixade ner till restauranggatorna och fick bord på Chophouse, en restaurang vi inte kom in på igår. Det var lite väntan så vi gick en runda på Bourbon Street, tittade på uppträden och tog en öl innan klockan blev rätt. Efter att ha ätit en av de klart bästa rätterna sen vi kom hit, kunde vi konstatera att det var värt väntan. Så gott! Mätta och belåtna gick vi sedan hem efter en lugn och skön dag i denna helmysiga stad.

Nytt hotell = ny frukostupplevelse. Här var det dags för hela stora buffén igen. Det märkliga är ändå att halva buffén består av olika sorters bakverk. Muffins, sockerkakor och croissanter med fyllning. Inte konstigt att man ser så otroligt många människor som kanske borde lägga om kosten lite… För Lodis del blev det ett kärt återseende när hon hittade vanlig hederliga komjölk att fylla ett glas med. Kall mjölk! Mmmm…

🐄

Efter frukost följer ju som bekant…just det poolen! Så även här. Det blåste en hel del idag, men efter en stund i solen var det bara skönt med lite fläktande. Förmiddagen försvann i ett nafs och efter lunch begav vi oss ner på strandpromenaden, det var dags för dagens utflykt. Creol Queen, eller som det även heter, ”paddelboat”, som är samma sak som en elektrifierad gammal hjulångare. Vi klev ombord och fick härliga platser i solen på översta däck. Strax ”paddlade” vi iväg och fick då veta en del om båten, hur stor den är, att den tar 850 passagerare och att den drivs enbart av det stora hjulet där bak. Vi gled galant ut på Mississippi och en annan röst tog vid i högtalarna. En guide berättade sedan om Louisianas historia, främst New Orleans och om hur otroligt viktigt sockerframställningen varit och är. Han berättade om hur French Quarter egentligen varit spanskt, men eftersom alla spanjorer gifte sig med kvinnorna där och de var fransyskor, pratade franska, lagade fransk mat, klädde sig franskt, så blev det så småningom franskt i alla fall. Han kom sedan in på hur britterna invaderat Amerika och bland annat bombat både Washington och Baltimore för att sedermera ge sig på New Orleans. Men se där, där gick de bet. Vid slaget vid Chalmette, precis vid floden Mississippis strand lyckades General Major Andrew Jackson i början av 1815 slå tillbaka britterna, och kort därefter lämnade de amerikanarna ifred. Så var det med det. I alla fall den korta versionen. Vi fick även möjlighet att stiga iland vid nämnda plats för slaget, gå en liten tur, titta inom ett museum och höra en guide prata mer ingående om slaget. Därefter vände skutan hemåt igen. På tillbakaresan berättade vår guide, som för övrigt hette Charles, om hur New Orleans drabbats av orkanen Katrina 2005. Det var en hårresande, sorglig och fullständigt osannolik historia om hur hela staden tvångsevakuerades, att ca 100 000 invånare inte gav sig av och blev fast, hälften i statliga byggnader utan vatten, avlopp eller elektricitet, hälften i sina hem. Hur de sedan först efter fem dagar kunde evakueras av militär och frivilliga från bland annat Kanada, Texas och Missouri. Det har sedan länge varit påbud att ha en yxa på ovanvåning i amerikanska hem, och de som hade det nu, var även de som kunde överleva. De fick helt enkelt hugga ett hål i taket, klättra ut där och evakueras den vägen eftersom allt översvämmades. Berättelsen fortsatte sedan med hur frivilliga och hemvändande New Orleansare bygger upp staden nästintill från grunden igen. Hur de enade hjälps åt och om hur ”the Spirit” aldrig lämnade staden. Och hur de sedan bara året efter vinner hela Zuper Bowl ligan och då var man liksom hemma igen. Slutet gott, allting gott. 🏆

Vi tackade för oss och klev av, tog en kort rast på rummet och sedan gav vi oss ut på jakt efter en god kvällsmat. Vi är ju där vi är, så det var inte svårt. Mätta och trötta vandrade vi sedan bort till Frenchmen Street, lyssnade lite, tittade på folk och mest allmänt flanerade runt. Sen var denna dagen med slut.

Vaknade upp till en dag med betydligt mer moln än föregående dagar. Jaja, man kan inte få det helt som man vill. Även om vi sannerligen varit bortskämda med både bra väder, bra boende, god mat, tur med anslutningar, väder för utflykter och jag vet inte allt. Det är osannolikt hur bra allting har klaffat egentligen. Igår tittade vi lite för skojs skull var det där första hotellet låg som Snygge glömde boka här i New Orleans när vi kom hit första kvällen. Vi kunde glatt konstatera att det vi bokade i all hast på flygplatsen faktiskt låg mycket bättre till än det tilltänkta. Så till och med när det blev ”fel” så blev det ändå bättre. Bortskämda är vad vi är.

Lodis vandrade runt lite i stan på förmiddagen, men Snygge gav inte upp hoppet utan tog en tur ut till solstolarna. Efter lunch blev det taxi ut till ett hotell nästgårds med flygplatsen. Flyget går fasligt tidigt i morgon bitti och för att vara på den säkra sidan så vill vi vara i närheten. Lite chill på rummet och sen på kvällen gav vi oss, ve och fasa - fotledes iväg, för att hitta en restaurang i närheten. Det här landet är som sagt stort, allt är stort och därmed är det heller inte gjort för att gå runt i. Bil har så gott som alla, och man förväntas använda den när man tar sig från A till B. Men, trots Lodis gnäll, så kom vi i alla fall fram. En härlig, lantig, italiensk sylta med god mat, Fox News (ingen nämnd ingen hängd, men varken Snygge eller Lodis är en fan av det den kanalen stöttar) och en lokal trubadur, som väl i ärlighetens namn, sjöng lite mer hellre än bra. Nöjda och mätta spatserade vi sedan hem till hotellet igen, för att kunna gå upp i ottan i morgon. På vägen hem såg vi förresten två stycken små raccoons som hoppade över vägen. De är för söta och hade vi haft plats hade de fått följa med hem 🐾🦡🐾

Dag 36

We`ll meet again, eller?

Dag 37

Stellan och hemma igen

Så var dagen kommen. Det var dags att säga adjö till New Orleans. Till och med flygplatsen är gemytlig och trevlig. Inte så lite konstigt att det känns vemodigt i hjärtat. Men vem vet, kanske ses vi en annan gång?

🎼🎺🎷🪕🎼

Flyget kom och gick som det skulle och lagom till frukostdags landade vi i Miami. En taxiresa ner till South Palm Beach och vi kom så småningom fram till rätt hotell. Vi blev lite lurade av taxichauffören, som var den första och enda som krävde att vi skulle betala på taxameter-pris. Något som visade sig bli ungefär dubbelt så dyrt, mot vad det enligt recensioner på nätet borde kosta. Men, man lär så länge man lever. De är snabba med att hiva in ens väskor i bagaget och ofta hinner man inte fråga förrän bilen redan är i rullning, och då är det så dags. Och på tal om bil! Den bilen hade inte fått nya krängningshämmare sen den togs i trafik den, vi rullade - i sidled - värre än hjulångaren vi åkte på floden häromdagen… Det är bra för åksjukan det.🤢🤮

Rummet var inte klart så vi bytte hastigt om och gick ner till stranden. Som av en händelse så har det varit strålade sol hela dagen, trots att väderleksrapporten hävdade ganska mycket moln. Inte var de här i alla fall. 🤩 När vi kom tillbaka upp på sen-eftermiddagen fick vi vårt rum, tog en snabb dusch och vilade en stund, sen begav vi oss ner på stan. Det är så annorlunda med trafik och stress på ett helt annat sätt än vi är vana vid sedan den gångna veckan. Miami andas rika människor, och det blir inte riktigt samma känsla och atmosfär. Vi hittade en restaurang där vi fick god mat och sen gick vi en lång runda och bara tittade på allt. Ok, jag erkänner, det blev en liten glass med… Hotellen ligger i långa rader och det är mycket folk och bilar ute överallt. Det är en upplevelse i sig att bara betrakta faktiskt. Så med det, så var sista kvällen här till ända. I morgon väntar en lång dag, som förhoppningsvis, kan spenderas på stranden till största delen. Sen blir det färd till flygplatsen för att framåt 22-tiden påbörja den långa flygningen hem till Kastrup. Det är inte utan att man har lite hemlängtan nu. Om man bara kunde få ta med sig solen och värmen…😇

Vaknade och konstaterade att det faktiskt var sol idag med! Hur härligt kan inte livet vara, liksom ☺️Käkade en snabb frukost och begav oss sedan ner på stranden. South Palm Beach är på något sätt trevligare än vad norra var. Fråga mig inte vad det är som gör det, men det är bara en bättre känsla helt enkelt. Killen med solstolarna hade också en bättre dag. Igår var han värsta überfürhern och vi fick absolut inte ligga i utkanten, utan skulle ligga mitt inne bland alla tragglande ungdomar och tanter. De unga töserna som kom samtidigt som oss fick minsann ligga var de ville! Utöver det tog han hutlöst betalt för parasollen, fastän han hanterade hotellets bekvämligheter, samma hotell som vi bodde på. Lodis blev lite ålderskränkt där ett tag, men solen blekte bort det efter en stund. Nåväl, det var gårdagen det. Dagen var härligt skön, till och med havet kändes lite varmare, även om det inte går att jämföra med hur det var på öarna vi varit på tidigare. 🏝

Klockan 14 var det dags att checka ut. Vi la oss vid poolen resten av eftermiddagen och hade sällskap av en liten gynnare som jag skulle tro var nästkusin till Sture, Henry och Harry, ödlorna som vi träffat tidigare på resan. Han sa hette Stellan och kom från Thailand. 😉🦎 Vid 18 blev vi upphämtade för färd till flygplatsen. Äntligen fick vi en ordentlig bil! Ja, i alla fall vad Lodis har tjatat om sedan vi kom till Amerika, är en riktig bil. Chevrolet, modell stor. Hann inte se vilken model det var, men det var rena himmelriket att åka i den. Vi chillade en stund i loungen sen var det boarding och upp och iväg. En film, lite mat och sen var det dags att sova. Det gick hyfsat, även om det var en del luftgropar ungefär mitt över Atlanten. Det är ganska otrevligt att vakna av det, även om man inte är flygrädd från början, så känns det inte så bra när man yrvaken studsar runt lite. Resten av färden gick lugnt och efter en frukost som smakmässigt lämnade en del att önska, så stod vi så åter igen på nordisk mark. Sex grader och dimma. Brunbrända och lyckliga kunde vi ändå, hand i hand och lite knasigt leende, konstatera att vi har haft det så ofantligt bra så inte ens det kunde sänka vårt humör. En resa få förunnat, som varit rena drömmen med allt vi fått vara med om upp uppleva. Människor, djur och platser. Det ena mer fantastiskt än det andra. Det är med värme och enorm ödmjukhet och tacksamhet vi ser tillbaka på våra dagar under den här tiden. 🙏🏻❤️

Tåg från Kastrup, lokalbuss hem till våran gata och till sist en liten kort uppfriskande promenad hem innan nyckeln kunde sättas i låset.

Home, sweet home. 🏡